Staffan var en stalledräng och hans historia

Har du hört talas om "Staffan var en stalledräng"? Det här är en fascinerande svensk julsång som blandar kristendom med möjliga hedniska rötter från vikingatiden. Sången berättar om en stalledräng som ser Betlehemsstjärnan och drabbas av något helt otroligt. Traditionen lever fortfarande starkare än många tror, och det finns goda skäl till det.

Från folktro till julsång

Enligt legenden var Staffan tjänare hos kung Herodes. Han vattnade hästar vid en källa när han såg något underbart: Betlehemsstjärnan speglade sig i vattnet. Staffan red genast till Herodes för att berätta om mötet. Här händer något magiskt - Herodes skämtar om en stekt tupp och säger att den ska gala om Jesus är född. Tuppen gal verkligen "Kristus är född!" och Herodes blev så arg att han dödade Staffan (rätt dramatisk historia, eller hur?). Legenden kopplas till helgonet Stefanus, kyrkans första martyr, som blev skyddshelgon för hästar. Det finns teorier om att sången har rötter i vikingatida hästkulter, något som kyrkan senare kristianiserade.

En tradition som fortfarande lever

Under medeltiden kallades traditionen "Staffansskedet". Unga män red kapplöpning och sjöng visan vid gårdar på annandag jul. Många följde den gamla tron att detta gjorde hästarna starka och friska. Sången återfinns i den berömda samlingen Geijer-Afzelius från 1800-talet. Idag sjunger vi Staffans sång framför allt under luciatiden och i olika luciatåg runt om i Sverige. Ridskolor, familjer och traditionsglada människor håller traditionen vid liv. Det är en medeltida sed som fortfarande värmer våra hjärtan.

Så får du med Staffans historia hemma

Vill du fira denna vackra tradition själv? Börja med att sjunga originalversionen från Geijer-Afzelius tillsammans med familjen. Du kan ordna ett litet "Staffansritt" - cykeltur eller ridtur till en källan i närheten. Sjung visan när ni kommer fram. Med barn kan du göra hantverk: rita Staffan och hans apelgrå häst, eller läs legenden högt tillsammans. Visa gamla kyrkomålningar på nätet för att göra historien levande (det blir mycket mer intressant då). Denna sång förbinder oss med århundraden av svensk jul och folktro. Det är något värt att upprepa igen och igen, helt enkelt.